Musiken har alltid spelat stor roll i mitt liv. Redan i småskoletiden tog min mamma mig till en pianolärarinna. Att min pappa var en duktig amatörpianist bidrog säkert. Jag tror "pianotantens" namn var Elisabet von Schwerin. Hon bodde i en lägenhet nära Fridhemsplan. Senare fick jag Susanne Langenfeldt som lärare. Hon hade studerat pianospelning i Paris och var gift med språkmannen och läraren Gösta Langenfeldt, en känd Brommaprofil. Hos henne tog jag lektioner upp i gymnasieåren. De årligen förekommande uppspelningarna inför publik, då ett antal pianoelever inför publik skulle visa vad de kunde, var en fasa, som stundom fick mina knän att skaka. Jag gillade inte heller något vidare att spela inför släkt och vänner.
Genom pianospelandet blev jag bekant med en hel del klassisk musik, från Bach, Mozart och Beethoven över romantiker som Chopin, Schumann, Brahms till Bartok och andra av det tidiga nittonhundratalets kompositörer från olika länder, såsom Grieg, Petterson-Berger och av min lärare omhuldade fransmän som Debussy, Ibert och andra. Jag har glömt det mesta av all denna repertoar. Tyvärr kom jag inte så långt att jag behärskade det tekniska ordentligt, och jag hade svårt att memorera styckena.
I och med att jag började min ingenjörsutbildning och bildade familj blev det inte mycket spelat, trots att min kära hustru förde med sig ett piano i boet. En period tog jag lektioner vid Borgarskolan för Eva Karlbom, som också varit pianolärare för Yvonne. Vid Borgarskolan tog jag också ett tid lektioner i blockflöjt.
Så kom jag så småningom i kontakt med folkmusiken. Yvonne och jag började nämligen gå på kurser i folkdans. Jag var måttligt intresserad av dansandet i början. Detta kan ha varit omkring 1990. Vi blev medlemmar i Slagsta Gille, där många spelade nyckelharpa. Genom Inger Törner fick jag låna en nyckelharpa och jag blev snart fast för både instrumentet och den svenska folkmusiken. Och jag fick chans att spela musik tillsammans med andra! I pianospelandet var jag ju ensam. Någon gång hade jag spelat fyrhändigt, t ex med min far, och likaså ackompanjerat sångare.
Jag upptäckte att folkmusiken kan vara lika uttrycksfull som den klassiska musiken. En folkmusiklåt har ju ett begränsat format som lämpar sig väl för att uttrycka en musikalisk tanke eller känsla. De klassiska verken bygger på samma grund men är konstruerade, byggda av musikaliska element som medvetet fogats ihop till strukturer, varvid en hel del spontanitet går förlorad. Till min förvåning visade det sig att jag hade lätt för att memorera folkmusiklåtar och kunde släppa noterna. Det fanns möjlighet att improvisera, att lägga till komp och understämmor. Allt detta, liksom att samspela med andra, har varit och är mycket givande. Yvonne med sitt dragspel och jag med nyckelharpan spelar regelbundet för folkdansarna, tidigare i Slagsta Gille, nu i Albo folkdanslag. Vi spelar också regelbundet i två andra grupper.
Att sjunga i kör ger också gemenskap. Yvonne och jag är nu med i kyrkokören och i Kiviks pensionärskör och missar ogärna veckans övningstillfällen. I samband med kyrkokörens framträdanden har jag fått chansen att spela blockflöjt, och vi har också fått bidra med nyckelharpa och dragspel.
Något om mina instrument: Min första egna nyckelharpa kommer från Månkarbo i Uppland och är en kromatisk harpa av vanlig typ. Min andra harpa är byggd av Bertil Persson i Svanberga enligt Johan Hedins idéer. Här ligger resonanssträngarna i ett plan under spelsträngarna. Halsen är avsmalnande och vikten lägre än på standardharpan. Klangen är något annorlunda än en vanlig harpas. Jag stämmer den också annorlunda. Spelsträngarna är stämda i A, D, G i stället för A, C, G och bordunsträngen är nerstämd från C till A. Detta passar bra när man spelar med fiolspelmän. De blockflöjter jag använder mest är plastflöjter från Yamaha, som är förhållandevis billiga och välstämda och har hyfsad klang.