”Min hemsida” är något nytt (för mig). Här kommer en historik om mig:

Yvonne Thorelli född Duhrin.

Jag föddes den fjärde mars 1935 på ”Pro Patria” i Stockholm, som första barn till Margit och Sture Duhrin. Familjen bodde i en liten lägenhet i ett hus kallat Tegeltraven. Huset var gammalt och vägglössen många... Anticimex var där och sanerade många gånger, men lössen var livskraftiga.

När arbetarbostadsfondens hus i Kristineberg byggdes, lyckades Margit och Sture få en enrumslägenhet där. Ett rum och kök och matrum. Vilken lyx! Vattentoalett fanns inne med en kallvattenkran. (I Stockholm fanns vid denna tid många fastigheter med torrdass på gården.) I köket fanns också en kallvattenkran och en gasspis. För att kunna använda spisen måste en polett stoppas i en apparat som hängde på väggen. Poletten kostade 60 öre och räckte en timme. Systemet hade nog kommit till för att förhindra gasolyckor. I källaren fanns ett antal badkar i ett rum. Varje familj fick sig tilldelat två timmars badtid i veckan. Underbart att krypa ner i varmt vatten!

Efter 10 år fick Margit och Sture ett barn till. Min bror Hasse kom till världen. I ”Fonden” blev en tvårumslägenhet ledig, och vi fick den, eftersom familjen blivit större.

Mamma hade tuberkulos och fick inte amma barnet. Jag fick kikhosta och smittade babyn. Hasse var mycket nära döden. När han var ett år gammal, blev mamma så sjuk att hon togs in på sjukhus. Hasse fosterhemsplacerades i Jämtland, och jag flyttade till mormor och farbror John. En ensam pappa ansågs inte kunna ta hand om ett barn.

Mormor och farbror John bodde i en minimal etta med kök och matrum. Matrummet var uthyrt till två flickor. Det var ganska vanligt den tiden att hyra ut en del av sin lägenhet. Lägenheten hade dock varmvatten och ett badrum! Hasse var hos ”mamma Kaj” i perioder till dess han var sju år.

Skolan var det bästa jag visste! Utom årskurs fyra och fem, då jag hade en lärare, som bara tyckte om sportiga pojkar. Vid det laget hade mormors bullar och annan olämplig mat gjort mig rent otroligt tjock. Det passade inte min lärare. Mina betyg dalade och jag började rymma igen – som jag gjort under ”kindergartenåren”.

Restan av min skoltid var underbar. Efter årskurs 6 prövade jag in till S:t Görans samrealskola och kom in, och fick en friplats där. Att gå i skolan kostade pengar på den tiden. Fyra underbara år följde. Erik Ahlgård, som ledde Stockholms gosskör, var musiklärare på skolan. Han bildade en specialkör där jag fick vara med. Det fanns också en skolkör. Båda körerna var roliga att sjunga i. Erik Ahlgård startade också en lyrikklubb. Lyrik tillhörde också ett av mina stora intressen.

Jag fick en friplats på Kungsholms läroverk, men.... den fick jag inte ta! Mamma var åter sjuk och denna gång även pappa. En socialsekreterare konstaterade att de hade en dotter som var försörjningspliktig för dem.

Jag sökte arbete på apoteket Lejonet och började där 1952 som tekniskt biträdeselev. Arbetstiden var 48 timmar i veckan. Det var lärorika år - men slitsamma. På apoteket rådde strikt hierarki..

1954 sökte jag till lågstadielärarutbildning i Landskrona. Föräldrarna var åter friska och jag ville bort från Stockholm. En hel vecka tog intagningsproven. Jag kom in, och fick Gålöstipendium att leva på. Prins Carls studiefond för studiebegåvade obemedlade barn, skrivna i Stockholm, hade på den tiden stipendier som gick att leva på. Jag hade detta stipendium också i realskolan. Två roliga utbildningsår följde.

De första läraråren var i sjumilaskogen i Värmland. Jag ville fortfarande inte bo i bostadsbristens Stockholm. Fem barn i årskurs ett, och fem barn i årskurs två, var min första klass. En av flickorna har jag fortfarande brevkontakt med ( efter 54 år!)

Allt var mycket annorlunda än det liv en storstadsflicka var van vid. Ofta försvann strömmen. Innan karlarna kommit hem från skogsarbetet och kunde börja söka utefter luftledningarna i sjumilaskogen, kunde det gå en vecka. Då satt vi alla på golvet i min lägenhet (i skolhuset). Där fanns en öppen spis, så att vi kunde hålla värmen. Tre kilometer bort fanns ”storskolan”, 5 mil till närmaste samhälle i Värmland, 5 mil till närmaste ort i Dalarna. Isoleringen var stor!

Skolbarnen kändes alla som mina barn. Ibland samlades vi framför den öppna spisen i mitt vardagsrum. När SM på skidor skulle äga rum i Malung, blev jag tillfrågad om jag ville vara med i SM-revyn. Den skulle spelas varje kväll hela veckan medan spelen pågick. Det var oerhört roligt,spännande och nervöst att gå in på scenen och sjunga och dansa.

Efter två år återvände jag till Stockholm och flyttade åter in hos mina föräldrar. Bostadsbristen i Stockholm var mycket stor.

Barbro Thiel Cramér höll kurser i spansk dans. Där var jag med. Vi köpte kastanjetter från en kastanjettmakare i Madrid. Herman Howell och Diane Grey hade kurser i jazzbalett. Hos dem dansade jag tre gånger i veckan i många år.

Prins Carls stipendiefond höll stipendiaterna med ett hus på Gålö och en liten segeleka. Dit ut kom en dag Lars-Erik Thorelli. En av hans kamrater var stipendiat. Så möttes vi, som skulle komma att dela ett helt liv. Det blev ”kärlek vid första ögonkastet”. Han hade haft uppehåll från sina studier på Tekniska Högskolan men påbörjat studierna igen. Jag fick en liten skolmognadsklass i Gröndal.

Vi träffades regelbundet hela hösten. På nyårsaftonen 1958 förlovade vi oss. Då väntade vi vårt första barn. Som genom ett under fick vi en tvårumslägenhet i nybyggnadsorten Hagsätra. Vi gifte oss i Bromma kyrksal den 25 mars 1959. Den 13 september föddes vårt ”söndagsbarn” Birger. Vi fick en underbar dagmamma till honom när jag började med en ny skolmognadsplats i Hagsätra. Lars-Erik hade en tjänst på Tekniska Högskolan.

1962 flyttade vi till ett radhus i Upplands Väsby. Där föddes vårt andra barn, Magnus, den 11 juli 1962. Vi fick låna pengar till insatsen av Lars-Eriks föräldrar. Jag var barnledig från min lärartjänst i Stockholm. Just när jag skulle börja som lärare igen – denna gång i Ekbacken, upptäckte vi att vi väntade barn igen. Det blev bara en - ganska misslyckad - skoltermin för mig. Jag mådde mycket dåligt hela tiden och var säkert inte någon bra lärare.

Min gynekolog sade tre veckor före förlossningen: ”Detta är med 99 procents säkerhet en stor pojke – det hörs på hjärtljudet!". Den 22 augusti 1964 föddes våra tvillingdöttrar Kristina = Stina och Gunilla = Nillan. Fyra barn på fem år var i häftigaste laget! Magnus var kruppbarn, Stina hade astma och Nillan var exembarn. Det första året med alla fyra barnen blev vårt”svarta år”. Sedan har det varit både glädje och mycket arbete med så många barn!

1967 köpte vi en nybyggd villa i Åkersberga. Till vårt område flyttade bara unga barnfamiljer. I vår backe med 16 hus fanns 48 barn. Snart fick jag en lärartjänst i Åkersberga. När jag inte fick barnvakt till våra fyra barn , följde de med till jazzbalettlektionerna. Herman Howell kallade mig ”mother four” och köpte godis till barnen.

Jag började plugga på komvux – denna fantastiska skolform. 1971 läste jag två betyg pedagogik på Stockholms universitet, och 1973 kom jag in på speciallärarlinjen i Stockholm. Det blev ett fantastiskt utbildningsår. Under tiden hade Lars-Erik doktorerat i datorsystem på Tekniska högskolan och fick sedan en professur där.

Jag fick en speciallärartjänst i Åkersberga - Roslagskulla skola och Ljusterö skola blev de skolor jag reste till ett antal år.

1978 – 1981 gick jag på Socialhögskolan i Stockholm. Arbetade sedan som socialsekreterare en kort period och som skolkurator i 6 år. Under tiden läste jag psykoterapi steg 1 och senare också Familjeterapi. Eva-Lisa Lennartsson hade lyrikläsargrupper. Vilken fröjd att få vara med där. Vi läste i olika kyrkor och på Stockholms konserthus.

Lars-Erik och jag var också med i en musiklyssnarcirkel i många år (klassisk musik). Vi gick på danskurser bl a. i gammaldans som Lars-Erik ville lära sig. Sedan gick vi med i ett folkdanslag. Roliga minnen! De sista åren spelade vi till dansen.

1987 fick jag en tjänst som familjeterapeut i Norrtälje/Malsta kyrkliga samfällighet. Äntligen var jag på rätt plats! Där jag arbetade till dess jag 1999 gick i för tidig pension. Orsaken till den tidiga pensionen var att knäproblem gjorde det svårt för mig att klara den långa resan - med tre byten av kommunikationsmedel. Färdtjänst blev för dyrt - ansåg kommunen. 8 mil i ena riktningen är en lång väg. I tio år reste jag 5 timmar per dag!!!

Det blev dags att bryta upp från Åkersberga. Barnen var utflugna. Efter 12 års sparande i HSB kunde vi köpa en stor, nybyggd trerumslägenhet vid Södra station. Samtidigt köpte vi ett fritidshus i den lilla skogsbyn ”Skån” i Hälsingland. Det blev vår fristad under all ledig tid! På många sätt var det bra att bo ”mitt i stan”, men ...ventilationen susade hela tiden, affären mitt över gatan blev rånad gång på gång och det fanns inte ett grönt strå i närheten. En tvårumslägenhet blev till salu i Hägerstenshamnen. Från alla fönster och från balkongen sågs Mälaren glittra. Solnedgångarna var magnifika! Dit flyttade vi.

Vi hade till vår stora glädje fått åtta barnbarn. Vår äldste son hade en flicka och tre pojkar, vår andre son en pojke och en flicka.

Båda döttrarna hade då sedan länge varit bosatta i Skåne. Nillan hade två barn, en pojke och en flicka. Hon ville att morföräldrarna skulle komma litet närmare. 1998 hittade vi ett hus i Ravlunda. I nästan två år bodde vi där på halvtid. 2000 blev det vår permanenta bostad.

Sönerna bor kvar i Stockholmstrakten med sina familjer.

En lägenhet och två hus gick inte ihop med ekonomin! Skånhuset måste säljas. Men det lyckades inte. Vi tvingades sälja vår lägenhet i Hägerstenshamnen och köpa en billigare i Norsborg. När huset i Hälsingland slutligen såldes, flyttade vi för gott till Österlen.

En stor trädgård är härlig att ha – när krafterna finns kvar. När krafterna går ner, blir trädgården en börda. Snöskottning är också någonting som är svårt att klara.

1999 fick jag min första knäprotes. 2001 byttes nästa knä ut. Lars-Erik har en rygg som inte alltid är snäll. Vi ställde oss i bostadskö i Kivik, och efter fem år fick vi en lägenhet.

2010 i september flyttade vi till Moriabacken i Kivik. Där trivs vi bra. I trakten har vi många vänner och en social förankring.