Måndagen 4 juli

Albo Folkdanslag resa till Llangollen, Wales, England och den 59:e international Musical Eisteddfod.

Efter drygt ett års förberedelser inför resa och dansuppvisning i Llangollen så samlades lagets medlemmar på Kastrups flygplats i Danmark måndagen 4 juli 2005.
   Medlemmarna tog sig till Svågertorp i Malmö via bil eller tåg för att åka över Öresundsbron till Kastrup.
   Vi som samlades på Kastrup var Yvonne och Lars-Erik Thorelli Ravlunda, Ingrid och Christer Olsson Vitemölla, Gun och Gert Perssson Tommarp, Gulli Lövgren och Sven Johansson Brösarp, Kerstin, Ingvar och Filip Jönsson Kivik, Margareta och Per-Olof Svensson Bondrum, Stina och Lennart Jeppsson Löddeköpinge samt Siw och Jan Björk St Olof.
   Efter incheckning på Kastrup så flög vi med SAS över till Manchesters flygplats i England med en temperatur på cirka 15 grader och småregnigt väder mötte.
   Efter att vi hämtat ut vårt bagage så väntade en chartrad buss. Efter cirka 1 timmes färd sydväst från Manchester genom ett ganska så flackt och småbuskigt landskap anlände vi till Wales och till första förläggningsplatsen Rosset där värdinnan Chris tog emot oss. Chris informerade om vad som skulle äga rum under de 2 dagar som danslaget deltog i festivalen.

    Våra festivalvärdar, Chris och Stuart Whiles             
         

   Efter informationen blev vi uppdelade på olika värdfamiljer där vi skulle bo 3 nätter. Att bo hos olika familjer gör att man kommer seder och bruk mycket närmare samt deras sätt att leva och bo vilket bara det är en upplevelse.
   Kvällen ägnades åt installation hos respektive familjer samt dansövning inför folkdansuppvisningarna.
   Innan nattvilan besökte folkdanslaget givetvis en pub.

Siw och Jan Björk

Tisdagen den 5 juli

Vaknade vid åttadraget efter en natts god sömn. Konstaterade att vädret såg hotfullt ut med tanke på dagens dansuppvisning. Paul som vi bodde hos hade igår bevisat att han var en utomordentlig kock och nu undrade vi om frukosten var lika superb som gårdagens middag. Vi behövde inte bli besvikna allt var tjusigt framdukat. Det var bara att ta för sig medan han strök, diskade, rusade iväg med sonen till skolan osv. Ja killar - det var ett nöje att skåda!
   Vi träffade resten av gänget bortom kröken. I väntan på bussen berättade vi för varandra hur vi bodde och alla verkade nöjda och belåtna.
   Bussen slingrade sig ner till Wrexham och regnet hängde i luften.
   Chris som var vår huvudvärd under festivalen ledsagade oss till torget där vi skulle dansa. I väntan på elvaslaget hann vi med en liten tur på stan.
   Vi tittade in i en fin kyrka innan det var dags för vår första uppvisning.
   Vi dansade vår första avdelning som bestod av traditionella polskor från Skåne.
   Efter halva programmet kom två killar som var spelmän i det turkiska laget som skulle uppträda efter oss. De var helt förhäxade av Lars-Eriks nyckelharpa. De stod med näsorna inne bland nycklarna och jag befarade att de skulle få stråken i ögat eller att Lars-Erik skulle tappa bort sig. Men allt förflöt lyckligt!
   Vi fick utan dröjsmål köra igång med andra avdelningen av vårt program eftersom regndropparna började falla. Folk samlades under sina paraplyer och vi lyckades slutföra vår show.
   Nu bar det iväg till festivalområdet i Llangollen där vi skulle registrera oss och få en bit mat. När vi kom fick vi slå oss ner med en kopp kaffe medan vi väntade på att registreringen skulle bli klar. Ve och fasa! Det var då jag upptäckte att det inte var min fiol jag bar över axeln utan helt enkelt en väska. Kallsvetten bröt fram. Det fick inte vara sant - jag hade slarvat bort fiolen. Det var inte en bra tidpunkt att göra detta på! (Om det nu finns en bra tidpunkt överhuvudtaget att slarva bort sin käraste ägodel på - förutom man och barn)
   For som en tätting och glodde under stolar och bord då jag kom på att den kanske låg i bussen. Christer lyckades stoppa bussen i sista minuten och gissa om jag blev glad när han kom med fiolen! Då låg han på plus!!
   Gänget ålade sig in i mattältet och intog med glupande aptit den lilla lunchen.
   Sedan smög vi in i det stora festivaltältet för att kolla på scenen. Oh vilken fröjd! Vilken scen och vilka blomsterarrangemang!
   Där skulle vi uppträda i morgon och det fanns plats för ca 5000 åskådare. Spännande och mäktigt! Gänget fotograferas framför scenen och Filip var säkert trött i armen när alla var belåtna.

   Klockan 16 skulle den stora paraden äga rum. Alla deltagande länder skulle promenixa genom stan var det tänkt. Men ack så blev det inte för då regnade det som spön i backen och i högtalarna hördes en röst som bekräftade att paraden var inställd. Jaha vad gör vi då? Jo vad gör blöta, trötta och lite besvikna dansare? Jo, de går till puben och värmer sig på en irish coffee eller något liknande och sen känns livet betydligt lättare igen. Längs gatorna stod massor av folk som fortfarande väntade på paraden och de kunde inte förstå att den var inställd eftersom solen nu lyser på himlen. Ja vi kan ju inte annat än att samla gänget och bjuda på lite spontan dans i hörnet vid bron. För säkerhets skull kollade Ingvar läget med två poliser som mitt i gatan står och det är helt ok.
   Det blev nog uppskattat för strax därpå fick vi vårt första erbjudande av TV i Wales och vi bestämde tid för tagning dagen därpå kl.14.30.
   Kl. 18.00 var det tid för middag i tältet. Vissa försökte svänga med misslyckat resultat. Ransoneringen var stenhård!
   Dagen var snart tillända och vi var onekligen ganska trötta när bussen transporterade oss tillbaka till Rossett! (men inte tröttare än vi orkade dra några låtar) Där satt vårt kära värdpar hemma och väntade på oss. Lite småprat, lite singel malt och en spännande dag var till ända.

Myllingarna Christer och Ingrid


Onsdagen den 6 juli

Molnen hängde lågt över Rossett och vinden slet i trädkronorna när vi satte oss i bussen för att fara till Llangollen vår "stora dag". Vår busschaufför, som älskar sitt Wales, ville visa oss så mycket som möjligt av sitt vackra land. Vi gjorde en rundtur i Wrexham-området medan han berättade en del av traktens historia - bl.annat om en förskräcklig gruvolycka, som tog 280 människors liv i en gruvexplosion. Vi passerade också en skola, där lärarna kämpat för det walesiska språkets bevarande. Vår chaufför hade fått läsa walesiska under sina första två skolår - sedan blev det förbjudet. Det kände han sorg över.

    Landskap nära Llangollen

   Vi for över bergen mot Llangollen och Dee-flodens dalgång - till Pontcysylle-akvedukten - en fantastisk vattenbro över floden Dee - en syn med svindelkänsla. Gärna hade vi tagit en tur med en kanalbåt, men till detta räckte inte tiden.
   Så var vi då där i Llangollens 59e internationells musikfestival Eisteddfod. Vår uppvisning på en utomhusscen hade blivit flyttad från kl 10.00 till kl 16.00, eftersom vi skulle vara det första tävlande folkdanslaget på den stora inomhusscenen. I mattältet fick vi en lätt lunch vid 12-tiden. Det blev sedan en orolig väntan i regn och stormbyar innan vi släpptes in bakom scenen och ställde upp för dansuppvisningen.
   Lite förvirring blev det i leden, då det visade sig att dansarna skulle komma in från ett annat håll än det vi tränat. Uppvisningen gick ändå bra. Plötsligen kändes det alldeles tryggt att sitta på denna stora scen och spela, och se vårt Albo folkdanslag dansa uppvisningsprogrammet. En märklig känsla.

       Från uppvisningen (foto Terry Ireland)

   Senare visade det sig att domarna hade önskat sig mer av kontakt mellan oss på scenen, och mer av leenden och lekfullhet.
   Vi hade planerat att se de övriga tävlande danslagen - men annorlunda blev det. Ett spanskt lag hann vi se. Deras program var mycket bra. Två Walesiska TV-bolag ville filma oss. Också BBC hade önskat detsamma.
   Utanför festivalplatsen i Llangollen, nere vid floden, ville det ena TV-bolaget filma oss. Det skulle bara ta fem minuter. Ack så lång tid det tog. Det blev omtagning flera gånger, och sedan en lång intervju med Ingrid. Först intervjuades hon på engelska, sedan på walesiska. På de walesiska frågorna fick hon svara på svenska.
   Vid det här laget hade regnet upphört, men stormvinden drog fortfarande fram genom dalen, när vi återvände till festivalområdet och vår utomhusuppvisning. Vi musikanter fick sitta högt uppe på scenen och blicka ut över folkhavet, medan dansarna uppträdde på gräsplanen nedanför. Här kom sedan det andra walesiska TV-bolaget och filmade. BBC hann vi inte med!

   Vid utomhusscenen
    (foto Terry Ireland)

   Dagen bjöd på många möten med människor av olika nationaliteter. Många ville veta varifrån vi kom. De beundrade våra dräkter. Barn ville ha autografer. Några hade sett vår uppvisning på stora scenen och ville uttrycka sin uppskattning. Så många leenden från främmande människor, har vi nog aldrig fått tidigare.
   Vi hann sedan höra några folksångsgrupper innan domarna trädde fram på scenen för att berätta hur folkdanstävlingen gått. Det duktiga spanska folkdanslaget, som vi sett dansa, vann med 88 poäng. Tvåa kom Nordirland med 87 poäng och trea blev Kurdistan med 85 poäng. Albo folkdanslag från Sverige - dvs VI kom på fjärde plats av femton anmälda lag! Vi fick 83 poäng.
   Våra vänner, Terry och Birgitta Ireland, hade just berättat för oss att de flesta lag som deltar i festivalen har sökt flera gånger innan de blir antagna. Vi kom med vid vår första ansökan, och vi placerade oss på fjärde plats. Vi har anledning att vara mycket nöjda.
   Före kvällens konsert skulle en invigningsceremoni äga rum. I den högtidliga ceremonin skulle fyra representanter från varje deltagande land vara med på scenen och representera sitt land. Fanbärare Jan Björk, ordförande Lars-Erik Thorelli och dansledarna Ingrid och Christer Olsson representerade Sverige på ett föredömligt sätt.
   Sist njöt vi av kvällens konsert med både körer och instrumentalister.(final för solospel)
   En lång dag övergick i natt innan vi kom åter till Rossett och fick vila.

Yvonne och Lars-Erik



Torsdagen 7 juli

Vaknade upp vid 7.30 tiden och sög på den goda karamellen från gårdagens placering i danstävlingen - 4:or! Inte dumt.
   Ännu en god frukost väntade hos det trevliga värdparet Denise o Gareth. Gareth - skattemas (dock inte från Dalarna...) och Denise magasinsvärd för tidskrifter. även en son på 15 år fanns i huset men han var sådär måttligt intresserad av föräldrarnas gäster. Han tinade dock upp och sa "bye" sista dagen innan vi for... En trevlig stor hund Harvey (golden retriever) var också boende i huset, översvallande vänlig och lärde sig snabbt svenska plus att han verkligen gillade mina inneskor - det fanns inte mycket kvar av dem när vi reste. Han kände sig ensam under dagen och fick ha nåt att göra och jag hade inte varit försiktig nog och satt in dem på toaletten utan placerat dem några trappsteg upp till övervåningen. Vi förlät honom men matte och husse i huset var inte nådiga mot dogen. Hur som helst var det en positiv och trevlig vistelse vi haft i deras fina hus.
   Nu väntade ny spännande äventyr. Vad skulle dagen innehålla? Det verkade lovande - en fin buss hämtade upp oss och det gjorde ingenting att chauffören såg ganska så bra ut med de grå tinningarnas charm (precis som nästan de andra i Albo har...). Han gav oss också utförlig information om Wales och var mäkta stolt över att vara bosatt i den delen av nationen. Allt som var värt att se och veta i världen fanns i Wales, enligt honom, och visst - bakom varje vägkrök dök ett nytt scenarium upp. Llangollen vinkade vi av och på smala vägar längs otrolig vacker grönska gick färden vidare. Får i tusen och åter tusental med olika konstnärliga färgklickar betade vart vi än såg. De olika färgklickarna på fåren talade om vem som var dess ägare.
   Ruthin, den gamla marknadsstaden körde vi igenom och som Allan (busschaffissen) upplyste oss om var det en idealisk utgångspunkt för expeditioner till de mindre naturområdena i norra Wales.
   Ett par stopp med utsikt över Snowdonia massivet njöt vi av och så småningom ett längre stopp i byn Betws-y-Coed. Alla vägar och floder tycktes stråla samman i den idylliska byn som omgavs av höga skogklädda berg. Mat och dryck inmundigas plus strosande i små affärer och titt på de vackra gamla stenbelagda husen i grått. Varmt och härligt väder.
   Åter på bussen (med den trevlige chaffissen - jag satt på första parkett...) med ytterligare info och små intermesson - bl a fick Jan agera som trafikpolis vid möte på en smal väg där det var omöjligt för två bussar att mötas. Det blev till att backa med det stora fordonet en bra bit på en snirklig väg men med två proffs (polis o chaufför) och en biträdande trafikkonstapel gick det som smort att passagen blev fri.
   Nästa stop - Conwy. På avstånd såg man den förtjusande staden med sin tjocka mur från medeltiden, tjugotvå torn och tre ursprungliga stadsportar. Conwy castle räknas bland de vackraste fästningsanläggningarna i Wales och är ett mästerverk i medeltida arkitektur. Ovanför borgen ligger Telfords eleganta hängbro över floden Conway som användes ända fram till 1958. Det minsta huset i Storbritannien fanns vid den charmiga kajen och mätte 2x3 meter. Finns inskrivet i Guinness rekordbok. Verkligen en höjdpunkt att strosa omkring i dessa gamla kvarter där man kände vingslagen från gången tid.

       Framför Conwy castle (foto J. Leighton Jones)

   Oj, vad många nya intryck vi redan hade fått på näthinnan och ändå var det inte kväll. Längs norra Wales kusten styrdes bussen till Holywell där de nästkommande nätterna var inplanerade. Innan vi inkvarterades blev det ett besök i Brendas trädgård. En dam vars mål var att samla in pengar till välgörande ändamål och upplät därför sin trädgård att beses av turister. En vacker trädgård beundrades med både kända och okända växter som prunkade i den härliga sommarvärmen. Trädgården låg på en sluttning med en bedårande utsikt över havet och visst skulle man kunna tänka sig att sitta där med nåt gott i handen och filosofera om livet - dansen - vänner mm. En trevlig paus. Middag väntade oss hos en dam med Pauline (tror jag namnet var) som med hjälp av Yvonnes och Lars-Eriks goda vänner Birgitta och Terry hade fixat för hela gänget. Det blev en typisk engelsk 3-rätters meny med vin. Gottigottgott!!!???
   Så blev det dags för "bed and breakfast" - Olsson, Persson och Jeppsson hamnade hos turbotjejen Christine! Snacka om friska fläktar. Här gick det undan - knappt så herrarna hann med att bära upp väskor till våra fina rum. Hm, de var väldigt tjänstvilliga. De tre rummen var belägna i en mycket vackert typiskt gammalt Walesisk gård. Restaurerade med varsam hand där bl a de gamla trägolven med trasmattor och gammal stil på möbler kändes helt rätt. OCH så fanns det alltid en himla god liten rund ost i kylskåpet att smaska på. Vi välkomnade oss själva med ett glas vin och - just osten från trakten! Vips var den slut men någon osynlig ande hade placerat en ny i kylen när vi kikade nästa gång och nästa gång och nästa gång... De timmar vi sov drömde vi om osten. (Frukosten går det inte att klaga på - medan Christine fixade mat till sina barn i köket med ena handen stekte hon samtidigt ägg, bacon och korv med den andra plus att hon stack in huvudet till oss i matsalen och undrade om vi saknade något eller allt var ok. Puh, vi blev nästan trötta bara av hennes energi.)
   Ja, så var den 7 juli slut och många fina minnen rikare i livet.

Stina o Lennart


Fredagen den 8 juli

Bussrundtur genom nationalparken Snowdonia i norra Wales.
   Bussen tar sig fram på slingrande smala vägar. Det är imponerande att se hur trafikanterna hjälps åt för att alla ska kunna komma fram. Vi får åka genom ett överväldigande bergslandskap, se jättelika hedar, sjöar, vattenfall och vackra dalgångar. överallt ser vi några av de 10 miljoner får som finns i Wales.
   Chauffören Alan berättar stolt om sitt Wales, säger att det alltid finns en annorlunda vy bakom nästa krök.. Han spelar upp band med hyllningssånger till Wales och även sägner och historier. I Llanberis stannar vi för att titta på ett vattenkraftverk som används när det behövs extra kraft. Då släpps vatten från den övre dammen till kraftverket och ut i den nedre dammen för att sedan pumpas tillbaka igen.

   Efter en god lunch beger vi oss till skiffermuseet. I norra Wales bröts skiffer i enorma dagbrott. Skiffret används bl a till takbeklädnad.
   Vidare mot Snowdon, nationalparkens högsta berg 1085 m. Oftast syns inte toppen eftersom den ligger omgiven av dimma, men vi lyckades. Det finns flera bra stigar upp till Snowdon, den lättaste är 8 km och tar 5 timmar t/r. Tyvärr var det inte inplanerat för oss!
   Nu fortsätter vi längs de slingrande vägarna till byn Beddgelert, där vi spelar, dansar och äter glass.
   Alan tog oss med på en extra tur över bron till ön Anglesey. Där fick vi med egna ögon se namnet på byn med Storbritanniens längsta ortsnamn, 58 bokstäver. Omöjligt att säga trots att Alan tränar med oss.
    Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.
Detta ska betyda: The church of Mary in the hollow of the white hazel near the fierce whirlpool and the church of tysiloio by the red cave.
   Efter bussrundturen i den 2180 km² stora nationalparken hoppar vi nöjda av. Nu är vi bjudna hem till Birgitta och Terry på en buffé. De har en fin trädgård med massor med blommor. Utsikten är magnifik ut över vattnet.
   Nöjda och belåtna efter en härlig dag vandrar vi hem till vårt bed and breakfast hotell.

Margareta och Per-Olof
Gulli och Sven


Lördagen den 9 juli

Lördag morgon och det är sista dagen på denna intressanta resa.Solen skiner och det är varmt.En riktigt härlig sommarmorgon. Efter en god frukost på Celyn Villa i Holywell kommer bussen och hämtar oss klockan 8:30. Stämmningen är på topp och spelmännen spelar några låtar.
   Idag ska vi besöka staden Chester, som ligger på andra sidan den walesiska gränsen, alltså i England. Chester är huvudort i grevskapet Cheshire, 25 km söder om Liverpool. Det är en gammal handels- och hamnstad. Staden grundades 75 e.Kr, som en romersk legionsfåstning vid floden Dee och hette då Deva. Mellan fästningen och floden anlades förstäder.Den äldre delen av staden har bevarat den romerska rätvinkliga stadsplanen. Den gamla staden omgavs av en romersk stadsmur från 200-talet, som byggdes om på 900-talet och på den nuvarande muren från 1300-talet med fyra stadsportar kan man promenera.
   Chester har väl bevarat den medeltida karaktären.Gatorna kantas av svart vita korsvirkeshus i tudor stil. En våning över gatuplanet finns öppna gångar "rows" med affärer och förr i tiden låg verkstäderna i gatuplanet, men idag finns även här affärer.

      Med Birgitta och Terry Ireland i
       Chester-kateralens refektorium

   Alan, vår busschaufför, berättar hela tiden intressanta saker, bl a ser vi två vita hus, då vi kör ut från parkeringsplatsen. Dessa två hus har postadress: Number 1 och Number 2, Nowhere, Chester.
   Prins Charles, som förutom titeln prins av Wales är Earl of Chester.
   Denna dag var det Chester Races, en hästtävling. Många uppklädda herrar och damer i fantasifulla hattar drog fram på gatorna och stora limosiner körde omkring.
   Efter att tillbringat cirka tre timmar med shopping och annat fortsatte vi till flygplatsen i Manchester. I bussen dit framfördes tack till alla deltagare av Ingrid, Lars-Erik, som också överlämnade ett Albo pins och en insamlad penninggåva till Alan, Gulli som tackade alla dem som lagt ner mycket arbete för att ordna denna resa. Lennart, som i sitt tack humoristiskt anspelade på danserna i vårt tävlingsprogram.
   Planet lyfte 40 minuter försenat. Säkerhetskontrollerna var noggranna, förmodligen noggrannare än vanligt beroende på bomberna i London i torsdags.
   Vi landade lyckligt i Köpenhamn. Här skildes vi åt.

Kerstin, Ingvar och Filip tackar för att vi fått vara med om 6 upplevelserika dagar.