På våren 2000 föddes fem underbara små kattungar på Rydsgårds Gods. Kattmamman, en äkta norsk skogskatt med stamtavla, var mäkta stolt. Så fort de små liven fått ögon och kunde kravla iväg på egna ben, lärde hon dem att gå på lådan.
Snart yrde de runt i rummet. De lärde sig hoppa upp mot handtaget och öppna dörren till en större frihet. Strax tog de hela huset i besittning. En unge klarade inte av livet. De övriga fyra var livskraftiga. De bar anrika namn. Pyramus och Thisbe, Tristan och Isolde.
Jag förälskade mig i Isolde, men hon var redan bortlovad. Till min stora glädje ändrade sig beställaren och Isolde blev min katt. Dvs hon blev katt i vårt hus – så hon var även Lars-Eriks katt. Hon var så liten att hon fick plats i min handflata. Där låg hon ofta. Redan första dagen började hon spinna. Många kattböcker läste jag. En kattunge skall ”hanteras” minst 40 minuter om dagen hela första året, sades det. Det gjorde jag med råge.
Denna underbara lilla varelse fyllde vårt hem med liv!
Vi bodde på två ställen när hon kom till oss. I Stockholmsförorten Botkyrka fick hon inte gå ut. Jag var så rädd att hon skulle komma bort. Grannarna förfasade sig över att katten satt i fönstret och trånade efter att få komma ut i stora världen. Men, hon var nyfiken. Så fort vi öppnade dörren till förstugan smet hon ut och rusade upp för trapporna till andra våningen eller nedför källartrappan.
Hon lärde sig snabbt att det inte var tillåtet att gå upp på matbordet. Men att klättra upp på TVn och kika ner på allt det där som rörde sig, var både spännande och tilllåtet. Vi ville inte ha henne ivår säng på natten. Vi stängde in henne i köket och barrikaderade dörren, så hon inte skulle få upp den. Stackars kissen blev förtvivlad! Ensam ville hon inte vara! Där fick vi ge oss.
I två år bodde vi halva tiden i Norsborg och halva tiden i vårt hus i Ravlunda på Österlen. Resorna var påfrestande både för oss och katten!
Isolde avskydde att åka bil. Hon satt i knät på den av oss som inte körde. Hon kved, och varje gång vi saktade farten skrek hon ut sin frustration i de mest högljudda tonarter. Vi köpte sele till henne och gick ut och rastade henne med jämna mellanrum under våra resor. Då spatserade hon stolt omkring med svansen i vädret och lät sig beundras av andra resenärer. Hon nosade på allt i skog och mark och var mycket nöjd. Några behov uträttades aldrig!
När vi till slut flyttade ner till Skåne fick Isolde en egen ingång - kattlucka - till vårt uterum. Våra snälla grannar åtog sig att fylla på vatten och mat i hennes skålar, när vi en gång i månaden for till Stockholm för att hälsa på Lars-Eriks mor, som levde till hon blev 104 år gammal.
Matskålarna ställde vi i förrådet med ett fönster öppet till uterummet. Det var ingen bra lösning. Hela traktens katter tyckte det var härligt med ett extra matställe. Vi gjorde ytterligare en kattlucka – nu in till köket från uterummet. Kattluckan var försedd med magnetlås och Isolde fick en ”nyckel” om halsen, så att bara hon kunde komma in.
Nu tror vi att en lycklig katts liv började. Inomhus lekte vi med henne timmavis. Ute fanns alla spännande möss och sorkar att jaga, och ett jättestort revir att göra till sitt. Hon slapp alla bilresor och var en fri katt! Skatorna på tomten var retsamma. Isolde, som var en utmärkt klättrare, klättrade upp till deras bo i talltoppen, och lade sig till rätta i skatboet! Vilket väsen det blev på skatorna! Hon klättrade också gärna på stegen upp till taket. Härlig utsikt från taknocken!
Isolde var en duktig jägare. En del byten åt hon upp med god aptit, men en del skulle husse få! Då kom hon glad i hågen in och släppte en levande mus vid husses fötter – eller sängkant om det var på natten! Sedan blev det musjakt för husse och matte. Matte dvs jag, fick inte någon mus. Jag brukade ropa usch och fy, och till en sådan person ger man inte sitt jaktbyte! Värst var det om gåvan kom på natten! Mången natt fick vi plocka alla böcker ur bokhyllan för att kunna fånga musen som klättrat in där bakom. Någon gång lyckades vi inte fånga musen, utan fick sätta en fälla under ett skåp. Det kunde dröja tre dygn innan musen gick i fällan. Det blev ganska sömnlösa dygn! Det hände att bytet var en stor svart sork, men då var den i allmänhet död.
Isolde kärleksgnabbades med andra katter. Visst var hon steriliserad, men hon uppvaktades ändå av unga hannar. Det kändes på lukten vid ingången.
Nu klarade hon - med grannarnas hjälp – att vakta huset när vi reste till Stockholm. Men ensamheten var inte hennes melodi. Hon blev vild av glädje då vi kom tillbaka. Om hon inte syntes till, ropade vi på henne , och hon kom springande i ilfart och upp i famnen. Norska skogskatter ligger vanligtvis inte i knä. Isolde låg gärna mellan oss i soffan. Någon enstaka gång, när vi varit borta länge, kom hon upp i mitt knä.
En dag kom hon in och jämrade sig högljutt. Hon kunde inte stödja på höger bakben. Ilfart till veterinär, som konstaterade att höger korsband gått av! Tid beställdes för operation. Vår dotter, som är djursjuksköterska, sade strängt att vi skulle komma till djursjukhuset i Malmö, så att hon fick se hur det stod till. I Malmö röntgades Isolde. Det befanns att hon hade artros i alla leder! Det var ingen ide att operera en katt med så mycken artros. Vi fick metacam och vår katt med hem. Hon låg i fem dagar alldeles stilla på en stol. Vi bar mat och vatten och medicin till henne, och korsbandet läkte!
Ännu en tid fick hon leka fritt i sitt stora revir.
När vi inte orkade med trädgården längre måste vi sälja huset och flytta till en lägenhet i Kivik. Det blevt sorg för både oss och katten. Alla våra vänner sade att Isolde nog skulle rymma tillbaka till Ravlunda. Det gjorde hon inte, men det var ingen glad katt längre. Borta var reviret, borta var kattluckan - den egna ingången, borta var alla kända lek- och gömplatser.
Hon gick visserligen ut, men kom snart in igen. Hon började också bli gammal och trött och ville helst vara där vi var. Hon älskade vår andra dotter och ville alltid bli kelad med av henne.
Men hon haltade allt mer. Medicinen tålde hon inte utan kräktes upp den. När vi reste bort och våra forna grannar kom varje dag och gav henne mat och vatten och kelade med henne, bad hon på kattvis att de skulle stanna! Hon var så ynklig när vi kom hem. Hon tappade mycket päls i stora tussar. Ändå, hon var oss så kär. Vi ville verkligen ha henne kvar, men hade svårt att se henne lida.
Beslutet togs att hon skulle få sluta sina dagar. Det var en hemsk dag då vi tog henne till vår dotter i Ystad. (Nystartad djurklinik där vår dotter är chef.) Hon låg med huvudet i min hand och började spinna när hon fått bedövningssprutan. De levande ljusen fladdrade och en stilla musik ljöd. Hon gick till den eviga vilan mycket fridfullt - men vi for hem med stor sorg.
Det blev så tomt. Hon verkade finnas överallt. Vi hörde henne tassa omkring, hörde hennes mjuka mjau i nattens timmar.
Aldrig skall vi glömma vår vackra norska skogskatt Isolde.
Yvonne
Juni 2014